Västmanland: runsten riskerar skador – ansvariga planerar ”besiktning”

Den 1000-åriga runstenen som sedan 1300-talet ligger inmurad i Sala sockenkyrkas yttervägg ligger utsatt för både nötande grus och fuktangrepp. Detta har Sala-Heby Vikingavänner uppmärksammat såväl kyrkan, kommunen och länsstyrelsen på, men hittills har man endast fått besked om att detta ska ses över. Vikingavännerna ansökte i ett försök att bevara stenen om att få tillverka en kopia att placera på en central plats i staden, något som kommunen gick med på med villkoret att någon annan än de betalar.

Läs nyheten: http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/oro-for-runstenen-i-sala

I våras uppmärksammades runsten U620 i Upplands-Bro, vilken under ett helt år hade stått vandaliserad utan åtgärder. Enligt länsstyrelsens kommentar till Stockholm Direkt väntade man på polisens brottsplatsundersökning, vilken senare lades ned. På Riksantikvarieämbetets sida kommenterar någon i maj i år att runstenen äntligen blivit restaurerad, detta isåfall inom 3 månader efter att media uppmärksammat vandaliseringen.
Om någon boende i området kan bekräfta detta för oss är vi tacksamma.

Runsten U620 i Upplands-Bro före och efter vandaliseringen
Runsten U620 i Upplands-Bro före och efter vandaliseringen

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/runsten-totalforstord-efter-vandalisering

Kanske kan ett uppmärksammande av runstenen i Sala sockenkyrka också innebära en påskyndad åtgärd för att skydda stenen från skador och fukt?
Om du vill stötta Sala-Heby Vikingavänners kamp för stenen kan du gilla deras Facebook-sida eller ge ett bidrag till projektet att tillverka en replik av runstenen på Postgironummer 336-3751.

Återstår bara att kommunen håller löftet om att tillhandahålla en plats för denna.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •   
  •   
(Visited 273 times, 1 visits today)

One thought on “Västmanland: runsten riskerar skador – ansvariga planerar ”besiktning”

  1. Hej!
    Jag heter Helen Simonsson och arbetar på avdelningen för Kulturvårdsstöd på Riksantikvarieämbetet i Visby. Jag är rådgivare och utredare vad gäller sten, stenkonservering och förvaltning. Innan jag började arbeta på Riksantikvarieämbetet arbetade jag praktiskt med stenkonservering och byggnadsvård vilket jag gjort sedan 1995. Inom konservering och byggnadsvård finns vissa yrkesmässiga, etiska regler man förväntas följa. I Kulturmiljölagen, i the Burra charter och i de antagna svenska standarderna som finns för bevarande av kulturarv, trycker man på begreppet varsamhet. Varsamhetsprincipen innebär att man som kulturvårdare alltid ska göra så lite som möjligt på ett kulturarvsobjekt. Skälet till varsamhtsprincipen är att man vill försäkra sig om att objektet och dess kontext ska bevaras så oförändrat som möjligt till våra barn och barnbarn. I det här fallet är inte enbart runstenen ett skyddat och bevarandevärt kulturarvsobjekt utan även kyrkan. Den medeltida sockenkyrkan i Sala är fantastiskt vacker med muralmålningar av Albertus Pictor. Kyrkan är runstenens historiska kontext numera och kyrkan får inte heller skadas, vilket den skulle bli om man försökte ta ut runstenen ur kyrkoväggen. Även runstenen kan skadas om man försöker få ut den ur väggen. (Mer om runstenen finns här, sök på ”Sala socken 82:1” http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html )
    En annan aspekt är resursfrågan. Runstenar hör till kategorin fornlämningar. Fornlämningar är en mycket stor grupp kulturarvsobjekt vilka ska vårdas och förvaltas genom de anslag länsstyrelserna får. Söker man på ”fornlämningar” i Västmanlands län i Fornsök får man upp 38 664 stycken registrerade fornlämningar och fler hittas hela tiden. Anslaget länsstyrelsen får räcker inte till alla fornlämningar. En länsstyrelse har den svåra uppgiften att prioritera vilka av alla fornlämningar inom länet som ska vårdas eller konserveras. Prioriterade är oftast de fornlämningar som är utsatta för ett förändringstryck och som riskerar att gå varaktigt förlorade, till exempel när vägar ska byggas. Att ta ut en runsten ur en medeltida kyrka skulle förutom att man skadar kyrkan och förmodligen även runstenen, vara mycket, mycket kostsamt. Som konservator skulle jag svara att den här runstenen, som är av granit, och som mår bra med tanke på sin ålder, den har inga akuta vittringsskador, den har inga salter eller påväxt, den befinner sig på ett ställe som är väl dränerat och som befinner sig i en bevarandevärd historisk kontext, rimligtvis inte kan höra till de mest hotade fornlämningarna i Västmanland. Har man inom länet begränsat med pengar, som omöjligt kan räcka till alla 38 664 fornlämningar, skulle jag som konservator rekommendera att man här följer varsamhetsprincipen och istället använder resurserna till andra, mer behövande fornlämningar. Men till syvende och sist är fornlämningarna länsstyrelsens att hantera.
    Jag arbetar för närvarande på en ”Handbok för handläggning av runstensvård”. Där kommer jag att lägga ut allt fler artiklar successivt under detta år och nästa. Artiklarna handlar om allt från hur en konservator prioriterar mellan olika skador, till tips om upphandling, länkar till nya standarder inom bevarande av kulturarv och mycket mer. http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/handbok-for-handlaggning-av-runstensvard/
    Om ni är intresserade av stenkonservering och runstenar, gå gärna med i Kulturvårdsforum i gruppen ”Vård av runstenar” http://www.kulturvardsforum.se/ Där svarar jag på frågor och lägger ut aktuell information.
    Med vänlig hälsning Helen

Kommentera