Från Intrasis till ”Nytt sensationellt fynd” – Öppet brev till arkeologin om att äga vår kunskap på våra egna villkor

Arkeologin har tack vare såväl teknisk som samhällelig utveckling de senaste åren fått ett utmärkt tillfälle till att äga sin kunskap på sina egna villkor, om vi är beredda att tänja på vår självbild och etablera nya kanaler.

På Riksantikvarieämbetets konferens om arkeologisk förmedling i oktober föregående år var det genomgående temat indignationen över att inte nå igenom ”det digitala bruset”. Även om publikt arbete ofta finns med i förfrågningsunderlagen inför en uppdragsarkeologisk undersökning indikerar denna kollektiva oro inför de publika kanaler som man använder sig av att något ännu inte riktigt fungerar som det skulle kunna göra.

Låt oss utforska denna problematik.
Mycket få ekonomiska medel inom uppdragsarkeologi och andra projekt går till att skriva populärvetenskapliga artiklar om arkeologi. Detta görs istället främst på arkeologens egen fritid och är därför knappats något som prioriteras, även om många visserligen någon gång under sin karriär har tagit sig tid till detta.
Till det publika arbetet är det istället primärt Facebook och Instagram man använder sig av. Och till viss del är det sant att det idag tack vare plattformer som dessa är lättare än någonsin att förmedla information och kunskap.

Påståendet att människor skulle nås av mer information idag tack vare dessa nya former av kommunikation är dock en sanning med modifikation, men som många kulturarvsaktörer och andra har tagit till sin helhjärtat. Idag har samtliga museer, grävande aktörer och i många fall enskilda undersökningar egna Facebook-sidor, där inlägg matas ut, och i själva verket därmed också bidrar till det så fruktade digitala bruset. Problemet med sagda digitala brus synes dessutom vara så oöverkomligt att vi istället vänder oss till nyhetsmedia när vi verkligen vill höras. I de etablerade nyhetsmediernas skapas det vi själva inte förmår eller till och med skyr; sensation och rubriker.

När vi vill höras vågar vi inte använda den retorik som vi ändock vet behövs. Allt oftare tycks det mig som att vi på detta sätt gång på gång ber om ursäkt för vår inbillade tråkighet som akademiker. Som om vi skulle vända oss till andra för att göra oss själva intressanta, eftersom vi själva endast kan producera brus på sociala medier. I och med detta förfarande äger vi varken vår egen kunskap eller makten som vi trots allt vet kommer med den.

Under det senaste året har det till råga på allt också sakta visat sig att människor aktivt väljer bort etablerad nyhetsmedia och själva söker upp nyheter de vill ta del av. Nya kanaler för mediarapportering med en uppsjö av olika inriktningar har därför växt explosionsartat tack vare 1) information på sociala medier har kommit att reduceras till ett vardagligt bakgrundsbrus, och 2) intresset för etablerad nyhetsmedia har svalnat.

En undersökning av svenskarnas relation till de stora dagstidningarnas innehåll visar att hela 50 % inte längre lockas av detta, och att var femte helt saknar förtroende för dem.
http://www.svt.se/kultur/ny-studie-halften-lockas-inte-av-traditionella-medier

Detta är något som också får konsekvenser för arkeologin av ovan nämnda anledningar. Sammantaget innebär detta att vi står inför en situation där bruset, som vi med knappa ekonomiska medel kämpar för att nå igenom, tappar relevans och där våra allierade journalister tappar läsare.

Hur ska vi bära oss åt för att ensamma hålla oss flytande, relevanta och spännande?

Vi vet redan att arkeologi är ett ämne som för många utomstående ter sig oerhört spännande och något man gärna läser om med förtjusning. Vi vet också att arkeologins material ofta görs till historiska sanningssägare på gott och ont, och därmed äger en mycket auktoritär röst i debatter som rör nutida kulturella och sociala frågor. Vi har alltså tillgång till både samhällsansvar och egenskaper att skapa rekreation. En ganska gedigen mängd strängar på en och samma lyra, med andra ord. Mellan dessa behöver heller inte råda något motsatsförhållande om vi själva vågar äga hela spektrumet, från Intrasis till rubriker som ”Nytt sensationellt fynd”.
För detta krävs ett självförtroende som tänjer på vår självbild.

När det kommer till plattform, tid och finansiering för förmedling behöver arkeologi och arkeologer bättre alternativ. Kraven på publik verksamhet återfinns i Riksantikvarieämbetets allmänna råd inom uppdragsarkeologi (2015), men endast om undersökningsresultatet anses vara av värde för allmänheten.
http://www.kulturradet.se/Documents/Om%20Kulturrådet/Författningssamling/krfs_2015_1.pdf

Ofta resulterar denna obligatoriska förmedlingen i det som hinns med och/eller ryms i budgeten; ett digitalt brus på Facebook eller ett språkligt stelbent och svårtåtkomligt blogginlägg. Dessa former för förmedling når dock en relativt liten publik, och man tvingas onekligen till att ställa sig frågan om det verkligen är godtagbart att vi som nu lägger pengar på att spela för döva öron?

Trots detta trista faktum vet alla arkeologer och andra aktörer som medverkar i samhällsplaneringen att ingen som vill behålla sin trovärdighet bör proklamera för en omstrukturering av dylika komplexa processer. Att få mer tid och pengar till den publika delen av arkeologi är knappats något som sker genom intern omstrukturering av en redan ansträngd bransch. Men kanske kan små inlägg i förmedlingsdebatten åtminstone lyfta frågan.

Till dess att större förändring sker bör vi samla självförtroende nog att själva föreslå nya vägar, både bokstavligt och konceptmässigt.
För att komma bort från brus-effekten av sociala medier, svåråtkomligheten med bloggar och istället skapa kontinuitet bör allt från samtliga aktörer samlas på ett och samma ställe. Vår bransch är tillräckligt liten för att de enskilda aktörernas namn ska försvinna i det allmänna media-begreppet ”arkeologerna”. Men tack vare vår ringa storlek är vi själva även väl förtrogna med varandra och drar endast nytta av att organisera oss digitalt där respektive aktör syns tydligt med en egen profilering.

Och nu till den mest trängande frågan; finansiering.
Vem, om inte leden i samhällsplaneringsprocessen, skulle vara villig att bistå ekonomiskt i gengäld mot en arkeologisk förmedling? Vem brukar egentligen betala, helt frivilligt, för en upplevelse?
Jo, publiken.

Med tanke på vad som redan sagts om vårt ämnes roll i samhället, är det orimligt att anta att en intresserad publik, frivilligt och utan tvång, skulle vara villig att finansiera en arkeologisk förmedling? Ett publikt belopp mot en publik produkt på den gemensamma plattformen.
När allmänheten söker sig bort från sociala och etablerade medier som en följd av tapp i förtroende, är det då orimligt att anta att desamma är villiga att betala för förtroendeingivande arkeologisk förmedling av arkeologerna själva? Kunskap från kunskapskällorna själva.

Självklart tillkommer problematik kring rådande lag och praxis. Men om förfarandet, budgeten och tiden för det publika arbetet hos den arkeologiska aktören förblev oförändrat, med enda modifikationen att den sker på en (av allmänheten finansierad) plattform gemensam för alla aktörer torde tveksamheterna kring byråkrati, jäv mm. kunna gå att undkomma.

Om vi därmed skulle börja rätta oss efter vad den betalande publiken vill ha? När det kommer till utformning; självklart. När det kommer till innehåll; absolut inte. Fakta är alltid fakta och bör aldrig modifieras för att passa någons agenda.

Med nya kanaler och därmed nya publika produkter skulle vårt utgångsläge vara optimalt i ett samhälle med fejkade nyheter, missförtroende mot etablerade kanaler och en allt mer medveten publik. Arkeologin skulle kunna gå i bräschen för andra ämnen och branscher med samma utmaningar.

Jag utmanar härmed de berörda aktörerna att tänka konstruktivt.
Om ekonomin och den gemensamma plattformen fanns (finns?), är det således för oss endast en fråga om självförtroende nog att äga vår egen kunskap på en publik arena.

Hanna Jansson,
grundare och huvudredaktör

Illustration: Artur Hulu

  •  
  •  
  •  
  •  
  •   
  •   
(Visited 237 times, 1 visits today)
Dela och interagera
0

Kommentera

Facebook
Facebook
Instagram
Följ oss