Gästblogg Fredrik Gustavsson: Trowel for hire – en svensk arkeolog i England

Att arkeologi tar dig som arkeolog till någon annanstans än ens direkta hemområde hör inte till ovanligheterna,  för att kunna syssla med arkeologisk fältarbete krävs tillgång till materiella lämningar som anses vara värda att gräva. Och vad är då värt att gräva? Det är en fråga som blir mycket enklare att besvara så snart studierna övergår i yrkesverksamhet; som är värt att gräva är det som någon ger dig en lön för att gräva.

Här har vi i den karga norden dragit lite av ett kort strå – om bara de driftiga romarna hade tagit sig till Sverige och grävt sina enorma dräneringsdiken, fullproppade med tjusig keramik, skulle svenska arkeologer vara lika upptagna som de engelska. Några som däremot såg ca 400 år av romersk ockupation de första århundradena efter Kristus var den befolkningen som bodde på den lilla önationen där jag för nuvarande är anställd som arkeolog, nämligen England.

Nene-Valley-gods, romersk keramik från Boston. Foto: Fredrik Gustavsson

Att ta sig till England för att arbeta var ingenting som kom naturligt och jag skulle ljuga om jag sa att det var min egen idé. Englandsjobbet kom till genom en rekommendation från en viss chef jag hade på platsen där jag arbetade under en månad sommaren 2016, vars farbror äger en arkeologifirma i engelska Lincoln.
Jag började på denna arkeologifirma i september samma år och märkte genast av distinkta skillnader i både vad jag var van vid i Sverige, och vad jag hade förväntat mig. Kontoret var litet och beläget i vad som såg ut som ett renoverat bostadshus mitt i ett villaområde, med arkeologiska fynd och publikationer både hej vilt spridda såväl som propert organiserade enligt konstens alla regler. Att det är ett litet företag, där flera är släkt med varandra, var ett intryck som kom snabbt.

Rectory farm – en romersk villa med tillhörande dinosaurie
Att börja som oerfaren arkeolog på denna firma var minst sagt att få en springande start på sin arkeologiska bana då jag helt plötsligt fann mig själv vara ”archaeological supervisor” för utgrävningen av en romersk villa, med en handfull ”site assistants” varav en varit i branschen längre än vad jag själv varit vid liv.
Själva villan grävdes inte under tiden jag var där, istället grävde vi ut de omkringliggande diken och gropar av olika slag som fyllt diverse ekonomiska funktioner såsom dränering, boskapsdrift, staket och ett par husgrunder. Jag grävde två rader stolphål av en storlek jag aldrig sett förut, samtliga på mer än en meter i diameter, vilka tillhört en tvåskeppig lada.

Stolpgropar tillhörande den tvåskeppiga, romerska ladan. Foto: Fredrik Gustavsson
Stenbruk från Rectory farm. Foto: Fredrik Gustavsson

Med risk att orsaka mer förvirring om arkeologer och dinosaurier är en kul notis att vi även grävde upp ca 32 ryggkotor från en ca 170 000 000 år gammal Pleiosaur som gömt sig under det grus som exploateringsföretaget hämtade från det moderna grusbrottet under den romerska villan. Jag har inte följt upp denna dinosauries öde men det senaste jag hörde av det var att ett museum i Cambridge skulle få koordinaterna till området där rester fortfarande ligger begravna tillsammans med de redan utgrävda fossilerna.

Dinosaurie-kotan och det fossilrika lagret den hittades i. Foto: Fredrik Gustavsson

Rectory farm var en lysande utgrävning. Gruset var enkelt att gräva, vädret var vackert, fynden många och maskinbullret så avlägset att det överröstades av fågelkvittret. Nästa utgrävning kom att bli Boston, och Boston var en helt annan sak. Innan man vande sig var det en helt bedrövlig plats, det som grävdes var massiva diken i blöt, grå-blå lera, varenda spadtag tungt som bly som också klibbade sig fast på spaden när man skakade av det på dumphögen.

Leran och keramiken i Boston. Foto: Fredrik Gustavsson

Men en sak som jag gillade med Bostonutgrävningen var det faktum att en av sysslorna som romarna bedrivit på orten var saltproduktion, ett ämne som de som känner mig vet att jag är mycket intresserad av och bland annat min masteruppsats handlade om bronsålderns saltgruvedrift i österrikiska Hallstatt, där jag även arbetat. I Boston handlade det däremot inte om saltgruvedrift utan om så kallad ”briquetage”, vilket är samlingsbegreppet för de materiella lämningar som blir kvar av når man kokar saltvatten (t.ex i ugnar & keramiska kokkärl). Saltvattnet på utgrävningen i Boston innehöll mer salt än havsvatten och har möjligen kommit från saltträskens dräneringsdiken eller kanske från bassänger grävda intill kusten där ebb, flod och solens torkande kraft producerar extra salthaltigt vatten.

Så kallad Briquetage. Foto: Fredrik Gustavsson

Just nu jobbar jag för en annan firma i en helt annan del av England, och även om det inte är så långt borta geografiskt sett (då England som bekant är ett mycket litet land) så skiljer det sig mycket, för om det är någonting det finns mycket av i engelsk arkeologi så är det variation. Från den väldigt lokala arbetskraften och kollegorna som jag arbetade med i Lincolnshire är mina kollegor här i Milton Keynes från en rad olika länder, med arkeologisk arbetserfarenhet från många håll och kanter. Även om utgrävningarna hittills kanske inte varit lika spännande som de förra i Lincolnshire och Rectory farm, har det åtminstone blivit ett par järnåldersrundhus, och framtiden (a.k.a georadarkartan) ser ljus ut!

Fredrik Gustavsson, arkeolog

Lyssna på Arkeloggens podcast om saltgruvsdriften i Hallstatt här.

(Visited 195 times, 1 visits today)

Kommentera