ArkeBloggen – Vilka är de största skillnaderna mellan svensk och brittisk arkeologi?

Nyligen fick jag frågan här på Arkeloggen vilka som är de största skillnaderna mellan svensk och engelsk arkeologi. Först ska det sägas att jag knappast är någon expert efter att hittills endast spenderat 6 månader i brittisk uppdragsarkeologi. Eftersom jag från och med oktober kommer att arbeta i London kommer ni kontinueligt få uppdateringar och reflektioner som rör skillnader med mera.
Hur som helst kommer jag åndå på begäran att göra en kortare genomgång av mina reflektioner hittills.

Standarden är lägre i Det förenade kungariket
En arkeologisk utgrävning är i de allra flesta fall synonymt med en byggarbetsplats. Vi lyder under samma regler och lagar som övriga inblandade yrkeskårer och blir utrustade med samma resurser, till exempel skyddskläder och någonstans att äta, dricka och vila. I England kallas dessa resurser wellfare, och är av betydligt lägre standard än i Sverige.

Men paradoxalt nog är reglerna och skyldigheterna fler och mer restriktiva
För att få vistas och arbeta på konstruktions-siterna krävs att man passerar ett teoriprov med frågor som rör hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, ett så kallat CSCS-test. Dagligen får du också skriva på dokument där du försäkrar att du tagit del av dagens information om potentiella faror (oavsett om sådan gett eller ej). Inget av de detta förekommer i Sverige, där man på sin höjd går en 1-timmeskurs i exploatörens säkerhetsrutiner.

Från vänster: 1. Romersk keramik från Marthlesham. 2. Tidigmedeltida keramik från samma plats. 3. Tidig morgon på vår utgrävning i Suffolk. 4. Handritning av medeltida diken ätandes glass. Andra raden från vänster: 1. Anglo-saxiska stolphål i Martlesham. 2. Sektion av tidigmedeltida kulturlager. 3. Glada kollegor. Foton: Hanna Jansson

Jobben och arkeologi-företagen är fler i England
Detta innebär att kvalitén på utförarna varierar mer än i Sverige, där den arkeologiska kompetensen ligger på en relativt jämn nivå mellan de olika arkeologi-aktörerna. Jag upplever, hittllls, att arkeologi i England är en kommersiell bransch som vilken annan medan det i Sverige fortfarande finns en tanke om att det man gör är en del samhällsnyttan. Detta beror förmodligen på att svensk arkeologi fram till för ca 15 år sedan endast bedrevs i statlig regi, till skillnad från den brittisk motsvarigheten som varit kommersiell sedan 70-talet.

Metoderna är mer manuella i England
För någon som är van att göra sin egen GPS och inmatning i Intrasis (och har en modest konstnärligt bakgrund) är det meditativt att istället få rita sektioner och handplaner av arkeologin som vi undersökt. Om man väljer manuella eller digitala dokumentationsmetoder har självklart konsekvenser för tolkningarna, och ofta är olika metoder olika bra beroende på vilken typ av undersökning man genomför. Själv finner jag att en god kombination av de båda ger bäst resultat.

Från vänster. 1. Fot-selfie. 2. Tidigmedeltida keramik i Martlesham. 3. Utsikt på arbetsplatsen. 4. Selfie. Andra raden från vänster: 1. Martlesham. 2. Anglo-saxisk site i Waldringsfield. 3. Tidig morgon i Waldringsfield. Foton: Hanna Jansson

 

En öl, eller pint, efter jobbdagens slut är mer regel än undantag i England
Där den svenske arkeologen (som tack vare hård jobbkonkurrens hunnit bli medelålders när vederbörande har fast jobb) åker hem till barn och hemlagad middag går den brittiske arkeologen (som antingen är mycket ung pga jobb i överflöd eller som landets övriga invånare lever på öl och färdigmat) går till puben. Jag har till dags dato vida överskridit antalet engelska pints i relation till antalet uppgrävda engelska fynd.

Åldrar och bakgrunder är mer varierade bland brittiska arkeologer
När vi ändå är inne på olika åldrar upplever jag att åldersspannet på brittiska arkeologer är större än i Sverige, vilket självklart även det har att göra med att jobben är fler. Denna situation ger upphov till två saker. En är att arkeolog blir ett ”learning by doing-yrke” där de yngre lätt kommer ut på arbetsmarknaden och får lära sig av de äldre, redan etablerade kollegorna. Men det ger också upphov till viss konkurrens mellan olika sätt att göra arkeologi, där det ofta står mellan gamla och nya idéer som inte sällan går i klinch med varandra. I Sverige är, såsom nämnts, konkurrensen mellan de få arkeologi-jobben stor och de flesta av oss ströjobbar i olika projekt och endast ett fåtal har turen att få fast jobb efter x antal år i branschen. Detta innebär att åldern och erfarenheten hos de etablerade svenska arkeologerna är relativt jämn, medan de yngre åker in och ut som säsongsmedarbetare utan möjlighet att hinna komma med ny input.

Från vänster. 1. Utsikt från arbetsplatsen. 2. Tidigmedeltida keramik i Martlesham. 3. Fot-selfie. Andra raden: 1. Anglo-saxisk keramik i Waldringsfield. 2. Tidigmedeltida keramik i Martlesham. 3. Sektionsritning. Foton: Hanna Jansson

Sammanfattningsvis så ligger således de största skillnaderna mellan svensk och brittisk arkeologi i
1. Graden av variation och
2. Graden av skyldigheter i relation till tillgänglig standard

I såväl de enskilda aktörerna som kvalitén på arbetet är variationen större i England än i Sverige. Brittisk arkeologi kan på ett sätt anses vara mer brokig och därmed mer levande, medan svensk sådan är mer stabil och därmed mer stillastående. Dina skyldigheter är större i England, vilket ger upphov till en lång rad av krånglig byråkrati som man som arkeolog i Sverige slipper. Förutsatt att man som utbildad svensk arkeolog har ett arkeologjobb över huvud taget, det vill säga.
De olika länderna har båda för och nackdelar och denna korta jämförelse har endast berör några få punkter på ett ytligt plan. Med stor sannolikhet kommer nya reflektioner att uppstå på min nya arbetsplats i London. Jag ber således att få återkomma!

//Hanna

  •  
  •  
  •  
  •  
  •   
  •   
(Visited 243 times, 1 visits today)

Kommentera