Viljan att bli arkeolog och andra psykiska åkommor

Just nu pågår en debatt i England om hur arkeologi-studenter systematiskt intalas att uppdragsarkeologi (utgrävning i samband med kommersiell markexploatering) är ett icke-lönsamt karriärsval. Arkeolog är mycket riktigt ett av de sämst betalda akademiska yrkena i landet, samt en av de med högst osäkerhet vad gäller anställningar. I Sverige däremot kämpar nyexaminerade arkeologer hårt för att komma in på arbetsmarknaden där konkurrensen är hård och även där anställningarna osäkra.

Den senaste tiden har det fått upp för mig att människor utanför branschen, ni intresserade av ämnet till exempel, förmodligen vet väldigt lite om arkeologers ofta hårda arbetsvillkor. I Sverige är vi arbetslösa pga hård konkurrens och där de äldre generationerna fortfarande sitter på alla fasta positioner. I England lever vi på gränsen till fattigdom och arkeolog-bristen gör att de vetenskapliga resultaten blir lidande.

Jag vet att arkeologer och arkeologi står högt i kurs hos utomstående tack vare sin fantasieggande aura. Hos oss själva är dock frustrationen och missnöjet allt som oftast standard när tidspress och osäkerheten går på högvarv. Att arbeta som arkeolog innebär hårt kroppsarbete, en enorm portion av flexibilitet och åratal av av ovanstående innan din inkomst är ens något så när säkrad. Självklart gäller detta även för en lång rad andra yrken, dock har få en sådan fantasifull och skev stereotyp som arkeologi har.

Ibland vill jag också lämna, sadla om till ingenjör eller liknande och slå mig ner. Men som tur är jag, enligt mina närstående, född med en envishet som nöter hål i gråsten. Någon måste ju ro historie-båten i nutidshamnen och kunna sätta ett gott exempel så att fler kan tilltalas av yrket. Så att våra villkor kanske kommer upp till diskussion, att villkoren förbättras och att bilden som andra har av oss sedan bättre kan överensstämma med verkligheten.

//Hanna

  •  
  •  
  •  
  •  
  •   
  •   
(Visited 295 times, 1 visits today)

Kommentera